Coaching del 3 - Självkänsla och Självförtroende

Hej!

Idag tänker jag dela med mig lite om mina tankar kring självkänsla och självförtroende. Först och främst vill jag börja med att definiera begreppen lite så att det blir tydligt för alla vad de är för något eftersom de väldigt ofta används synonymt.

Självförtroende

Jag brukar säga att detta är allt som man gör.

Alltså, att man har förtroende för sin egen förmåga att utföra någonting.

I Sverige är självförtroendet generellt sett väldigt högt. Vi har en hel del kunskap och förståelse om allt möjligt, är mycket kapabla att utföra uppgifter på ett strukturerat och effektivt sätt, och det vi inte vet kan vi snabbt lära oss.

Många av oss tränar någon form av idrott, dans, styrketräning eller lagsport och det är obligatoriskt med idrott i skolan, så att fysiskt och mentalt utföra uppgifter och att ta in ny kunskap är vi överlag rätt så bra på.

Självkänsla

Om självförtroende är allt vi gör så är självkänsla allt vi är, och det är just här som det allt som oftast faller för de flesta av oss. Många av de psykiska problem vi ser i samhället idag är en direkt följd av dålig självkänsla, vilka också kommer utvecklas till fysiska besvär om de inte tas itu med.

Till exempel så kan man känna att man aldrig är bra nog hur mycket man än presterar. 

Man känner sig inte värdig av kärlek, av framgång, av pengar och bra relationer, etc.

Ofta så anstränger man sig även så mycket för andras skull att man helt glömmer bort- och, tids nog, kör slut på sig själv. Man går in i den berömda väggen som vi hör om var och varannan dag.

Då kan det kännas som att världen är emot en, att allt är orättvist och hopplöst, och så vidare.

Tomma tunnor skramlar mest!

Jag har i hela mitt liv sett hur dessa två, självkänsla och självförtroende, antingen hjälper eller stjälper personer och hur de har blivit till såväl en landsplåga som ett globalt problem.

Detta är till stor del sant i Sverige, där de som faktiskt borde ha hög självkänsla går omkring och bär på mindervärdeskomplex medan de av lägre intelligens, som hörs och syns mest utan att egentligen ha någon förståelse, inget att komma med eller något av värde att säga har en stark, men falsk, känsla av självkänsla och självförtroende.

Ni har säkert varit med om det själva, och det återspeglas på alla plan i vårt samhälle också, att de minst kompetenta är dom som får all uppmärksamhet och av någon outgrundlig anledning så är det dem de flesta av oss lyssnar på. Eftersom de som faktiskt vet inte brukar tala så mycket, varken skryter, försöker sticka ut eller tvinga sina viljor och åsikter på andra, så växer vi upp med att lyssna på de som egentligen borde hålla tyst.

Jag har absolut inget emot Sverige, tvärtom så älskar jag att vara här, tycker det är ett väldigt underbart land med jättevacker natur och många härliga människor. Här har man har rätt att tycka, tänka och uttrycka sig hur man vill, ha vilken sexuell läggning som helst, har rätt att följa vilken ideologi, tro och livsåskådning man än känner sig dragen till, och man ger oftast varandra mycket utrymme och respekt. Dock ser jag överallt hur pass hämmade folk är till följd av den där jäkla jantelagen att man inte ska sticka ut, inte tro att man är något särskilt och definitivt inte aspirera till att uppnå sina drömmar om de går emot vad som är normen, för vem vet vad grannarna skulle tycka då?!

I Sverige är det ju också så att vi oftast inte tar för oss så mycket som vi faktiskt borde på grund av att vi bryr oss för mycket om andras känslor. Detta är grundat i respekt och välvilja gentemot andra människor, vilket såklart är bra. Dock blir det nästan för mycket av varan så att man istället håller sig själv tillbaka för att inte råka störa någon annan.

Och på så vis är det även med småsaker som är så pass harmlösa att de inte skulle skada någon. Om nu vissa personer ändå skulle störa sig på dem så är det faktiskt deras egna jäkla problem och inget fel från den andra personens sida. Trots det så väljer många av oss att ändå hålla sig själva tillbaks för att inte störa andra.

Lagom är alltid bäst

Ja så är det, och jag håller med till 100%, men det betyder inte att man ska låta bli att bejaka sig själv, uttrycka sig kreativt och vara den man innerst inne känner att man vill vara.

Självklart är det fullt möjligt att vara en väldigt expressiv och “konstig” person, så att säga, och ändå vara lagom! Lagom betyder helt enkelt att saker är i balans, inte för mycket eller för lite, och om du är i balans i dig själv så kan du uttrycka dig hur du vill och ändå vara “lagom”.

Det sägs ju också att man inte ska gapa efter mycket, men oavsett om man har mycket eller lite så är det inga problem så länge allt är i balans. Att förneka sig själv däremot kan aldrig vara lagom, då det innebär att man gör sig själv mindre genom att sätta andra på någon sorts piedestal och inbilla sig att de då är högre än en själv.

Om vi kollar på andra sidan av myntet så finner vi att de som har megalomani, alltså tror sig vara för mer eller högre än andra på något sätt, egentligen visar på samma problem, fast tvärtom. Här sätter de istället sig själva på en piedestal och ser ner på andra, vilket är en total illusion, en inbillad självkänsla som inte egentligen är rotad i verkligheten.

Så, oavsett om man inbillar sig att andra är lägre stående än en själv, eller tillåter sig att göra sig själv mindre, så kan det väl ändå aldrig vara lagom? Säg mig var balansen är, för jag kan inte finna den.

Endast döda fiskar flyter med strömmen

För att summera:

Det gäller alltså att bejaka sig själv, älska sig själv, genuint leva på ett sätt som känns rätt utefter sin egen natur och samtidigt ha förståelse och respekt mot andra och inse att de också har rätt att välja, leva och uttrycka sig som de vill.

Mitt råd till er alla är att:

Snälla, snälla, snälla, anpassa inte ihjäl er för att passa in. Gör inte om er för någon annans skull.

Lever man så som känns rätt för en själv utan att skada andra i onödan så borde det inte vara några problem. Åtminstone så kommer inte de problem som uppstår vara ens egna problem utan tillhöra någon annan.

Hur bra utåt sett ens liv än är, hur många vänner man än träffar och hur mycket materiella tillgångar man än har, eller inte har, så är det totalt meningslöst och helt utan någon som helst tillfredsställelse om de inte överensstämmer med ens egen natur och att man är i balans i sig själv. 

Frågor till dig själv

Börja gärna med att ställa dessa frågor till dig själv och spinn gärna vidare med egna:

• Från 1-10, hur bra självförtroende och självkänsla har jag?

• Vad känns rätt för mig? Varför?

• Vad värderar jag? Inte mina föräldrars, vänners eller samhällets åsikter, utan mina egna. Varför?

• Vad är meningsfullt för mig? Varför?

• Vart vill jag gå?

• Hur vill jag må?

• Hur vill jag att andra ska behandla mig? Hur bör jag då bete mig mot dem?

• Vad vill jag ha ut av livet?

• Alla dessa måsten jag bär med mig, är de verkligen mina? Är de ens nödvändiga?

• Vad är viktigast, den inre känslan eller andras åsikter?

Jag hoppas att detta blogginlägg kommer till någon nytta för någon där ute. Kom ihåg att vi inte är här för att leva upp till andra människors idéer och förväntningar. Det här är våra liv, så vi bör skapa och leva dem så som vi vill uppleva dem.

Till nästa gång!