Coaching del 4 - Vem är du? - Jaget vs Egot

Vem är du?

Vem är du? Ja? Vem är du egentligen?

Har du någonsin ställt dig denna fråga och verkligen reflekterat över vad det faktiskt är som det menas med “Vem är jag?”, vad det egentligen innebär?

Nu talar jag inte bara om vad jag som en individuell person faktiskt känner mig som och vad det är som jag vill ha och vill vara och så vidare.

Detta är så klart också väldigt viktigt och är den största och vanligaste delen av vad vi arbetar med inom coaching. Genom sådana frågeställningar kan man få mer förståelse om sig själv och leva ett mer autentiskt liv där man bejakar sin egen natur.

Men det jag syftar på i det här sammanhanget är vem, eller vad, man faktiskt är, bortom egot och alla idéer man har om sig själv.

Detta är, utan några som helst tvivel, den absolut viktigaste frågan man kan ställa sig, och, ärligt talat, den enda frågan värd att faktiskt finna svaret till.

Det här är ett ämne som det skrivits många, många böcker om, och alla riktiga religioner och visdomstraditioner som någonsin har funnits (innan de hunnit bli korrupta, så klart) handlar egentligen bara om just detta: att finna sig själv.

Simplicitet är den ultimata sofistikeringen

Bara detta ämnet går det att prata hur mycket som helst om, men jag ska hålla det kort eftersom för mycket snack inte kommer att hjälpa någon, eller någonsin har hjälpt någon för den delen.

I vårt samhälle blir vi matade med att ju mer det är av något och ju mer komplext det är desto bättre är det. Men det som händer, i alla fall inom det här området, är att istället för att göra framsteg och finna insikt så blir man bara mer förvirrad.

Det blir bara ännu fler ord att ta in som ändå inte kommer att göra svaret rättvisa i alla fall, särskilt med tanke på att svaret är bortom ord och intellektuell förståelse. Däremot kommer ens ego att bli större på grund av att man har lagt mycket tid på att studera så himla många teorier att man nu och tror sig veta allt, men sanningen är den att man då bara har blivit en lärd idiot utan någon direkt erfarenhet. I början var man en idiot och sedan blev man en lärd idiot. Vilken som är värst får ni avgöra själva.

Men sanningen är den att det faktiskt inte spelar någon roll hur mycket man vet, hur mycket information man samlat på sig, hur framgångsrik man än må vara eller hur mycket man klarar av att göra om man inte känner sig själv. För vad är meningen med någonting alls om man inte vet vem man själv är?

Även om man förvärvar sig, så kallade, supernormala krafter och förmågor, eller siddhis som de även kallas, så är de helt värdelösa och utan substans om man inte vet vem man själv är.

Å andra sidan, om man känner sig själv på riktigt men inte direkt har något alls, varken materiella tillgångar eller annat, så lever man faktiskt ett bättre och mer fulländat liv än alla andra ändå.

Hur som helst, tillbaka till frågan

Vem är jag?

Det här är den svåraste frågan att finna svaret till, samtidigt som det är så oerhört enkelt, simpelt och totalt självklart.  Det är lite av en paradox att man måste leta efter svaret först, men för att finna svaret behöver man varken leta eller göra någonting över huvud taget.

Varför då?

Därför att man inte behöver göra något för att bli det man redan är. Inget kan vara enklare än det.

Vad är det då som är så jäkla svårt?

Svårigheten ligger inte i att finna sig själv eller i att uppnå upplysning, utan i att bli av med alla de idéer och falska koncept som vi tar för att vara oss själva men som bara döljer ens sanna jag.

En liknelse kan vara att man tänker sig att man är en lampa som lyser med ett starkt, klart sken, och att alla falska identifikationer och idéer man har om sig själv är olika lampskärmar som täcker för ljuset. För varje ny skärm som kommer till blir bilden av det riktiga ljuset än mer förvrängt, och på grund av att man nu endast ser det diffusa ljuset så tror man att det är vad det verkligen är.

Men för varje skärm man tar bort blir ljuset klarare och skarpare, ända tills man tar bort den allra sista. Då lyser ljuset klart och starkt, så som det verkligen är och alltid har varit.

Känn dig själv!

Vad det än kan gälla i livet så ifråga sätt det, för du vet inte vad som är sant eller falskt annat än att du vet om att du finns till. Sätt därför ett stort frågetecken efter allt du hör, ser och upplever, även dina egna tankar och det som jag eller någon annan säger. Ifrågasätt allt! Förstått? Bra, då fortsätter vi.

För att kunna förstå sig själv är det av största vikt att först förstå sitt ego. Till exempel vad det är för något och varför man har ett till att börja med.

Först och främst, egot har inte någon fysiskt verklig existens. Det existerar faktiskt inte alls! 

Inte mer än som en strid ström av motsägelsefulla tankar och kan därför ses mer som en tankeprocess än någonting annat.

Detta kommer sig av att vi alla vet om att vi existerar och samtidigt ser vi saker, människor och djur med mera utanför oss själva, vilket gör att vi tror att det finns ett “jag” (ego), ett “där ute” (världen) och ett “dom andra”. Detta “jag” som vet att det finns till är det högre egot. Det tar i sin tur på sig olika roller efter vad man tror är sant, vilket är det mindre och vardagliga egot.

Det är ungefär som hur en skådespelare tar sig an olika roller när han agerar på scen. Ibland är han en pirat och ibland en kommissarie, ibland är han glad, ibland förtvivlad, ibland ledsen etc. Men oavsett vad som än händer karaktären så har inget av det hänt skådespelaren då denna hela tiden vet att det inte är på riktigt.

Skillnaden för oss är bara att vi faktiskt tror på den karaktär som vi egentligen låtsas vara, och därför kommer vi att lida varje gång detta påhittade ego lider, slängas hit och dit varje gång som känslorna svänger upp och ner som då lyfter eller sänker egot, etc.

Jag ska använda mig av 2 exempel för att visa vad jag menar.

1. Vi har alla varit med om att någon person sagt något negativt om oss eller vår familj, vår tro, fotbollslag eller intressen osv, som fått oss att bli arga, ledsna eller kanske osäkra på oss själva.

Om vi tar fotboll som ett exempel så är det självklart att man inte skulle ta illa vid sig av att en annan person talar illa om ett lag som man inte själv håller på. Men, om samma person sa samma sak men att det istället handlade om ens eget lag så kanske man reagera med att bli arg.

2. Eller tänk så här, att man växer upp i en familj och ett samhälle där kroppen anses vara smutsig och full av synd och måste därför skylas för andras ögon. Då kommer man få världens ångest om så bara lite hud på armen sågs av en annan människa. Om man dessutom skulle råka få syn på en naken person så skulle man inte veta hur man ska hantera det man såg och nu kommer man ha hur mycket problem som helst med att bearbeta denna traumatiska upplevelse.

Om man däremot växer upp utan dessa “moraliska” idéer om kroppen och istället ser det för

vad det faktiskt är: en kropp, så hade man förstått att eftersom man föddes naken, så är det bara naturligt att vara naken. Inget fel med det. Man hade i så fall inte brytt sig om man råkade se en annan persons bara kropp och man hade absolut inte haft några av de löjliga komplex som så många av oss har i samhället idag gällande sin egen kropp heller.

Men varför reagerar vi som vi gör?

Vad har det med oss att göra att en person där ute har en åsikt om något?

Vem är det som blev skadad av det som hände?

Det är när egot känner sig hotad på grund av att något/någon utmanar dess övertygelse om vad som är rätt och sant som gör att vi reagerar med att gå in i försvarsställning, vi blir emotionella eller försöker höja oss själva genom att dra fram moral kortet. Det är aldrig en själv som lider eller blir skadad av det som hände eller sades av den andra, bara egot. Hade man inte haft ett ego så hade man heller aldrig haft sådana problem.

Med det sagt så vill jag bara poängtera att egot inte är något negativt. Den behövs till viss del för att vi ska kunna fungera i världen. Problemet är om vi tar det på så stort allvar att vi faktiskt börjar tro på det.

Metoder för att finna sig själv

Det finns en uppsjö av olika metoder för att hjälpa en på traven mot att finna sitt riktiga jag, men kom alltid ihåg att det bara är verktyg designade för att guida oss på vägen!

Allt för många människor i världen lägger för mycket vikt vid regler och förhållningssätt, traditioner och religiösa ceremonier, eller så sätter de sin ledare, guru, mästare, profet, gudom, avatar eller lärare på en alldeles för hög piedestal.

När detta händer så är man fast. Då är det näst intill omöjligt att finna sig själv för man gör sig själv mindre och någon annan högre. Självklart ska man vara tacksam om någon person bryr sig om att hjälpa en på vägen men vad dem är och vad du är är egentligen samma sak, så det är viktigt att inte fastna i tillbedjan av en viss personlighet utan att istället ta till sig läran och börja jobba på sig själv. Allt det formella och externa är inte till större nytta än att vända sig inåt till sig själv.

Här nedan kommer några saker som jag finner användbart:

1. Coaching 

(Duh! Självklart nämner han coaching…)

Coaching tar oss ifrån det oerhört begränsade tankesättet man har till vardags där man bara kör på och har alla måsten som ska hinnas med och planer för framtiden. Med coachingen så ändrar man sitt fokus från vardagen och allt man tror är sant och hugget i sten till ett fritt sinne där allt är möjligt.

Man stannar upp och frågar sig själv vad det är man egentligen vill.

Hur vill man att sitt liv ska se ut?

Vad känns rätt för just mig?

Om allt vore möjligt...?

Vad kan jag göra?

Finns det andra alternativ?

Var vill jag bo? Etc.

Detta öppnar upp för nya möjligheter, till ett mer öppet sinne och omprioriteringar i ens liv.

Man slutar helt enkelt att bry sig om vad någon som någonsin har levt har haft för åsikt om någonting, för det enda viktiga är vad som känns rätt för en själv utifrån sin egen natur.

Så länge man inte medvetet skadar andra så är det ju inga problem.

Man kommer börja leva mer utifrån sitt autentiska jag och börjar därför ifrågasätta alla föreställningar man tidigare burit med sig och detta kommer därmed leda en närmare till vad som är sant och simpelt istället för det ytliga och artificiella.

2. Mindfulness

Att vara medvetet närvarande i nuet är exakt vad mindfulness handlar om och går att utföra hela tiden oavsett var man än är i världen. Man behöver inget speciellt rum eller utsatt tid för att vara medvetet närvarande i nuet. Det enda viktiga är att inte ryckas med av tankar, eller för den delen lura sig själv genom att tänka att man är närvarande.

Det handlar egentligen bara om att observera, med en positiv och öppen attityd utan att döma eller diskriminera, allt som dyker upp i sinnet eller vad man än erfar utåt sett.

Till exempel så kan man stanna upp medan man äter och faktiskt vara helt här och nu samtidigt som man tuggar-, luktar på- och sväljer maten, känner dess konsistens, värme och fuktighetsgrad, utan att kategorisera det som erfars.

Kvalitén i måltiden är enorm jämfört med att göra som man vanligtvis gör, alltså att tänka, prata, planera och oroa sig samtidigt som man äter.

Man kan även välja att observera egot och ens tankar som om det vore någonting utanför sig själv, vilket det på sätt och vis är.

3. Meditation

Det finns 1000-tals och fler olika sorters meditationsövningar och säkert lika många definitioner på vad meditation faktiskt är. Inom den shaivistiska traditionen i Indien säger de dock att det bara finns 112 sätt att meditera på, och att alla de andra sätten bara är olika former av de 112 meditationerna.

Jag säger däremot att även de 112 metoderna endast är olika sätt att utöva mindfulness på.

Det som menas med meditation är helt enkelt detta:

Förlängd koncentration på endast en sak.

Denna enda sak kan vara ett ord, en känsla, en kroppsdel, ett koncept, ett energicenter i kroppen, eller andningen, etc. Alltså, att man är medvetet närvarande i nuet (mindful) med fokus på något specifikt och exkluderar allt annat.

4. Själv-iakttagelse (self inquiry)

Detta är egentligen samma sak som mindfulness men att man vänder sig direkt till roten av det som det handlar om, nämligen ens riktiga jag.

Man försöker vara medvetet närvarande i nuet, men så fort man blir medveten om att man rycks med av tankar som dyker upp i sinnet så påminner man sig själv genom att, till exempel,  fråga:

Till vem kommer dessa tankar?

Svaret blir ju så klart: Till mig.

Vilket leder till nästa fråga som är:

Vem är det som är medveten om en identitet som kallas för mig?

Testa det själva och säg mig om ni inte blir tysta. Frågan “Vem är jag?” tar nämligen död på alla andra frågor och alla andra tankar genom att peka direkt till det som tankarna kommer ifrån.

Kom ihåg att egot endast var en falsk identitet skapad av en bunt med tankar och att tanken “Jag” är den allra första som dyker upp i sinnet eftersom utan ett "Jag" så finns det ju ingen här som kan erfara någonting. Därför måste "Jag" komma först.

Så när man frågar sig själv vem den här “Jag” är, så blir man påmind om det som det lilla jaget kommer ifrån, vilket är ens riktiga jag.

Det är viktigt här att poängtera att man inte ska tänka att man är “upplyst”, eller förvänta sig att något ska hända. Tanken är att bli fri från identifikationer med tankar och idéer för att finna sig själv så som man är på riktigt.

Avslutande ord

Oavsett om man vill ändra sitt liv och leva det så som känns rätt för en själv utefter sin egen natur, eller om man vill gå hela vägen till total självrealisering så kan dessa metoder vare en bra hjälp på vägen. De är dessutom helt säkra för alla att utföra, vilket väldigt många andra metoder inte är. Man behöver inte vara något upplyst helgon som mediterat i en grotta i 30 år för att ha rätt till att finna sitt egna själv. Det är allas rättighet och jag tror att dessa metoder kan vara till stor nytta för alla människor på mer än ett sätt.

Till nästa gång!